My heritage dot com.

Jag skulle kunna sitta i dagar som blir månader och år på http://www.myheritage.com/FP/Company/face-recognition.php?lang=SV.
Detta kom jag fram till ikväll, bland annat:


Men, som jag markerat, är det mest spännande killen som döljs bakom mig. Visa dig för mig, du som liknar Rita Levi-Montalcini!

Jevvla regn.

Efter alla affärsbesök och febrigt letande efter julklappar där jag endast tittat efter saker till andra än mig själv, är jag nu extremt sugen på att spendera, spendera, spendera.
Det var längesen jag köpte något till mig själv. Det vill jag göra nu. Jag vill köpa en nyårsklänning, ett par fina kängor med låg klack eller ingen, kläder av alla dess sorter och mys-pys till hemmets lugna vrå. Det måste jag få. Dessutom har jag julklappspengar som väntar på min lyx.

Idag skulle jag och Robert in till stan och kolla runt, det skulle bli så mysigt. Men det har pissat ner från himlen hela dagen, så det skulle inte alls bli trevligt.
Istället har vi burit ner, slängt och ordnast grejer i vårt hem. Det är mys det också.
Men jag vill ju spendera och låta min sak-kåthet få ta över min värld!

Men oj, va det är mysigt att vara tillsammans. Sex dagar och 60 mil är alldeles för mycket...

Sova-sova-sova säng, säng, säng...

Jag och Robert har blivit ofrivilliga hippies. Vi sover på madrasser direkt på golvet.
Vi hade en säng. Den gick sönder.

Idag såg jag en säng på IKEA...av alla stääällen.
Den ser ut såhär:


Vi skulle vara vackra i den, tror jag. Vackrare än vanligt.

Lutfisk-alternativ, någon?

Jag och Robert är ungefär 60 mil ifrån varandra under julen. Som vanligt. Det är inte kul att vara ifrån varandra på julen, och jag har ingen lust att kolla på julkalendern utan vår adventsljusstake och honom. Men jag tycker om den pirriga känslan i magen jag får!



Iallafall, så letar jag efter ett alternativ till Lutfisk på julafton. Det jag hittar på internet är purjolök som tillagas på nåt speciellt sätt. Det kan väl funka? Och sedan har jag funderat på sparris. Jag tycker om sparris. Och det är lika kiss-framkallande som lutfisk, så det borde fungera. Men om någon kikar in här som har några andra alternativ, måste denne säga det till mig! Ni kommer bli så glada, för jag kommer visa mig så tacksam när jag fått tipset/tipsen!

Tadáh!

Nu är linserna på och tänderna rena! Så måste det vara om jag ska sjunga och spela, vilket jag har gjort nu. Det var längesen som jag suttit så länge och spelat och det känns så bra nu.

För jag har äntligen något att ta tag i och sjunga igen! ...

...Jag fick en helt otrolig födelsedagspresent av Robert.

Nej, ingen bröstoperation, dock.

Robert hade hållt på med ett "hemligt projekt" ett tag (två veckor sa han att det var). Jag fick bara reda på att det handlade om textförfattande och att han skulle se om han fortfarande "hade det", och att om han avslöjade det skulle det "dö ut", sa han som en äkta konstnär. Så jag fick nöja mig med att bara se hur han satt framför datorn med gitarren och hörlurar och slog på tagnenterna. Jag blev så nyfiken och lite sur, för att jag drog ur honom efter ett tag att andra visste mer än jag om projektet han höll på med. *mutter mutter*

När dagen D var här, den dagen då jag kom ett steg längre ifrån tonårsidiotismen, som började med en lysande röd finne på hakan, fick jag tio röda rosor på spårvagnen hem efter skolan av Robert och bakelser när jag kom hem. Så fick jag min födelsedagspresent, vilket var...

...DET HEEEEMLIGA PROJEKTET!

Häftet innehöll sex stycken översatta/tolkade sånger à la text & musik: Dolly Parton, svensk text: Robert Ekberg, med ett långt skitgulligt, fint, bra förord, där det stod att alla var till mig. Då fick jag en present till, mina ögon blev lite blöta av glädjetårar. Åh, va glad jag blev... Jag tror han har förstått själv hur glad jag är för dem, och hur rörd jag blir varje gång jag öppnar häftet.

Jag är en gurka på engelska och vill inte sjunga på engelska mer än himmavid. Men jag tycker så mycket om countrystuket och de gamla amerikanska folksångarna, och Dolly Parton, så det här var helt perfekt. Så nu har jag suttit och spelat igenom sångerna, det börjar faktiskt låta bra, och jag blir så glad av att spela dem. Språket är så bra och lätt-tillgängligt, Robert är och förblir en textnisse. Gah! Nu behöver jag ord för att beskriva vad jag känner!

Jag blev så glad, Robert. And I love you.

Die morgenstünd has guld i münd.

Åh, jag tycker det är så mysigt ju!
När jag har sånahär lediga ensamma morgnar som idag, brukar jag försöka gå upp nåtsånär i tid, för att brygga kaffe och sätta mig framför datorn och bara kolla in grejer. Självklart borstar jag varken tänderna, tar på mig linserna, tvättar mig eller tar på mig något annat ovanpå pjamasen förutom Roberts urtvättade jättestora munktröja. Det ska vara sunk, sunk, sunk. Annars blir de' inge'! (åh, va jag tycker om skriften, där man kan välja själv vilken dialekt man har efter humör.)
Sedan slinker jag in på Stefan Sundström's snusmörtskalender och öppnar luckorna, ofta har jag glömt att öppna flera dagar i streck.
Men åh, va jag tycker om dethär! Och jag gör det, fast jag har fyra romaner att läsa tills imorgon och en lägenhet som ser ut som en gammal pizza där man bara vält över det man inte tycker om på pizzakartongen.

Jag är en stor flicka nu.

21. Tjugoett. XXI. Tjugeitt. Twentyone. 20+1. Veintiuno.













Så här såg jag ut när jag fyllde 10. Hippie-anarkist i blodet!

Va ska jag ta mig till?!

Åh! Min blogg har fallit sönder och samman! Den är så ful, och svår att läsa med alla de små typsnitten i de gamla inläggen. Va skulle jag in o peta i den för!? Hjälp mig.

Ja, hur va musiken igår då?

Kvällen igår var äckligt bra.
Robert var nervös för att se sin Fader i himmelen, och det smittade av sig på mig när han plötsligt spatserade ute bland oss vanliga döda i foajén och frälste oss åter på ett ögonblick. Jag återkommer till honom sen. Nu tar vi det kronologiskt.

Det var fint att kunna se Kjell Höglund och Johan Johansson för första gången. (I somras när de spelade på Peace and Love, hörde jag bara dem på grund av att jag ingår i den minoritet av skaran människor som inte är "normallånga". Visst gjorde jag några berömde Höglund-skutt då och då, men då såg jag bara ögonbrynen.) Men nu så! Det var fint och bra och kan rekommenderas att kika på när de dyker upp i din by!

Efter paus...

...trädde han upp på scenen med helt band, mannen, myten, legenden: Anders F Rönnblom.
Och det var så friskt, rent bra! Full känsla igenom hela konserten, så skickliga musiker på scen som spelade lortigt. Och huvudpersonen tog både mig och Robert med storm. Herr Rönnblom var snyggast på alla världens scener den kvällen, och jag kommer minnas honom så för evigt. Ni kanske undrar vad som var bäst, men det är svårt för mig att säga, allt hängde ihop och blev en så vacker mystisk helhet. Men jag tycker ni ska försöka få tag i låten "Caviar pizza" någonstans.

En så underbart fin förskotts-födelsedagspresent jag fick!

Åh, va fint

Igår fick jag en (eller två) födelsedagspresenter i förskott av Robert. Jag blev mycket mycket glad! Men det som inte framgår på biljetterna, är att också Anders F Rönnblom ska spela ikväll! Det är väl på nåt vis honom som vi båda är så glada att få se på, för första gången!

Så ikväll blir det gig-koll!

Den lille hemfrisören!

Idag är det hårfärgning på gång! Jag sitter just nu och väntar på att de härliga kemikalierna ska riktigt tränga in i mina hårstrån och min hårbotten.

Jag har ytterst få gånger varit hos frisören. Om det har varit, har det varit på frisörskolan i Helsingborg, där det bara kostar 100 kr för en klippning och 200 för färgning.

Första gången jag var hos frisören, var i slutet av gymnasietiden. Jag blev nöjd med resultatet då, men nu när jag tänker tillbaka på det, var det verkligen vidrigt! Se!

Så nu tänker jag fortsätta att fixa hårtofsen själv i hemmet.


(och kom inte å säg' att det handlar om sminkmängd och såntdär, va?)

Jag har även blivit klippt utav en skolkamrat en gång, vilket resulterade i att jag såg ut som en typisk Dalkulla. Visst, jag är ihop med en dalmas, men det exotiska i min skånskhet försvann då..

Vidare har jag vid ett tillfälle klippt min lugg som Sally Bowles.
Det var jag nöjd med! Men eftersom jag har virvellugg, och måste platta min lugg varje dag, resulterade min konstnärlighet ofta i ett litet horn i pannan.

Varning för Nordstan!!!

Jag gjorde ett nytt försök med juklappshandeln idag. Kissrumpa blev det av allt.
Jag lovade mig förra gången jag var ute, att aldrig sätta min fot inne på Nordstan mer under julen. Gissa var jag hamnade idag?
Detta stora, äckliga, ångestsvettluktande köphelvete!
Jag tog ett djupt andetag innan jag satte foten där, och bestämde mig för att gå och nynna för mig själv därinne och gå med fasta steg, inte vika av när folk gick rakt in i mig, och tänka glatt.
Detta fungerade hur bra som helst i tio minuter, sedan drunknade jag i alla stressande människors argsinta svett. Usch! Usch, säger jag!
Så jag åkte hem, utan en enda julklapp. Men hårfärg fick jag tag i iallafall.

Just det! Jag har ändrat typsnitt, visst är denhär stilen mycket finare?

Svaret!

Mjehmjehmjeh! Jag e svår, jag e svår...
Ingen av de två gissande hade rätt på min rebus, tyvärr. Men, åh, va glad jag blev för ert gissande, trodde rebusen bara skulle gå förbi mänskligheten som en liten tax..men icke! Puss!


Här är gissningarna (och jag veeet vilka ni är!):

Bobby:
Matildas silverröv är stor som två?

Frisören:
matildas silvergång gör folk glada?

Mycket bra gissningar, men ni skulle kollat lite nogrannare, och tagit den lätta vägen, ty....



......det rätta svaret......


.......äääär......



Matildas ->ten(n)ta ->gick
->mycket ->bra!


Så var det, och så blev det!

Rebus

(kan underlätta om ni klickar på bilden så ni ser det tydliga budskapet.)

Nervöööös.

Om fem minuter ska jag gå till spårvagnen och åka till min tenta. Jag är nervös som en liten hamster och vill bara att klockan ska vara kvart i ett.

Jag tänkte lansera det "nya" här på min blogg nu, men jag jag hinner inte! Det får bli sen, det.

Önska mig lycka till och håll tummarna för att allt går bra!!!
Puss!

Dröm om tiden när man låg i sängen på morgonen och bestämde att man inte skulle gå till skolan idag, och att det funkade att göra så.

Denhär kvällen får faktiskt sluta nu. Jag har fyrkantiga blodsprängda ögon med gråa påsar under nu.

Jag har tenta imorgon.

Jag ska gå till min lärares kontor halv ett imorgon och dra två lappar ur en burk, och svara på och förklara det som står på dem. Jag har typ hjärtklappning, allt är bara ett enda virrvarr, känns det som. Men det brukar ju gå bra när jag känner mig helt...lost.

Men nu måste jag faktiskt få sova. Eller ligga ner och rabbla litteraturhistoria från 1600 till slutet av 1800-talet, istället för att sitta vid min enerverande, flåsande dator.

Nu är klockan snart elva och jag har inte börjat träna till tentan än, fast jag tänkte att jag skulle ägna hela morgonen och förmiddagen till det. Istället har jag gjort många mycket mer viktiga saker, däribland kan nämnas att installera min webkamera. Succé, blev det! Men..jag vet inte när jag är iaktagen och inte iaktagen...lite läskigt med sånahär apparaturer.

Kaffe och Sulle-bulle.

Det är fint att gå upp och dricka kaffe framför datorn och öppna dagens lucka i Stefan Sundströms jukalender. (http://www.stefansundstrom.se/)

Och extra fint var det idag, när jag hade glömt att öppna igår, så jag hade två luckor att öppna. Det var nästan samma njutning som när man gjorde samma sak med chokladkalendern, och hade... men, hallå, jag tyckte aldrig om chokladkalendrar ju!

Iallafall. Han är fin.

Något annat fint är att han har lagt in en "bevakning" eller vad det heter, på Roberts blogg på myspace. Det tycker jag är coolt.

...men, jag då? När ska han börja bevaka min blogg? (snyft)

Fan. Faan. FAAAAN!

Det finns två tillfällen när jag lämnar min fromhet för några minuter och uttalar syndfulla ord.

1. När sånthär händer i köket:

2. När det plötsligt kommer ord och melodier från ingenstans till mig, som får mig att tro på att jag fortfarande "har det", och sedan inser att melodin påminner väldigt mycket om Rikard Wolff's "Pojken på månen", vid mitt skrivbord.

Mor i skutan.

Jag börjar bli en riktig Mor i skutan.

Det är ju som bekant första advent idag, och julen börjar närma sig med trippande tår.

Jag gick upp i ottan (halv nio) och gick, efter en frukost framför datorn, ut i Kortedalaskogen, på jakt efter mossa, kottar, kvistar och annat fint att pryda adventsljusstaken med.

Den blev såhär:

(Jag skall tillägga att denna jultrevnad även blev en djurkyrkogård. Vi kommer tända ljus för dig varje dag, Mister Spindel.)

Sedan satte jag igång med Gula Bullar-baket. De blev mycket goda, förutom en viss avsaknad av mer saffran. Till detta ljöd julmusik från min dator hela tiden. Julfriden avbröts dock en stund, för att jag insåg till min förfäran att bakplåtspappret inte fanns i hushållet, så med raska steg fick jag under jäsningen gå ner till Kortedala handel. Sedan gick allt som det skulle.

Sedan kom Länsmansjävel' hem och jag serverade varm choklad, glögg och nybakade Gula bullar. Vi tände första ljuset i advent och log ömt mot varandra, med huvudet på sned.

Die deutsche toalettentanten.

Några gånger när jag var i Italien eller Frankrike eller Tyskland, eller nåt annat konstigt land, och gick på offentliga toaletter, satt det ofta sura tanter med lila/blått permenentat hår på en stol med ett bord framför sig, där det stod en liten skål där med mynt i, innan man gick in på den toalett som stämde överens med ens tillhörighet. Det var meningen att man skulle lägga en liten peng däri vid toalettbesöket, som välgörande ändamål till städtanterna. Fint ju. Men måste de va så sura?

Iallafall, jag och Robert har också infört ett sådant system nu.

Ang. tatueringar och framtid.

För några minuter sedan berättade jag för min Svägerska Linda att jag hade blivit så pepp på att göra en tatuering på överarmen, när Robert föreslog det för mig en vanlig dag i köket.

Hon utbrast (kan vi säga): "Nej! Inte som Tabita!"
"Tabita?", sa jag och fick dethär uttrycket i ansiktet
som jag brukar när jag hör namn och jag inte har någon aning om vem det är som nämns.



Hon visade mig denhär videon: http://youtube.com/watch?v=t2HtcK6BsQg

Jag förstod precis...detdär kan mycket väl vara jag om tio år! Jag kommer ha inskaffat en pearcing i näsan och (en) tatuering på överarmen! Mjohmjohmjoh!

Anders F Rönnblom.

Jag har tänkt på detta en längre tid, och nu känner jag mig redo att formulera det...

Det finns en diktare, musiker, kompositör, artist, allvetare, som jag har märkt, kan konsten att skildra kvinnoväsendet på ett sätt som träffar mig direkt. Som vanligt kan jag inte direkt beskriva på ett allmänt förståeligt sätt precis vad det är i min känsloådra som stimuleras när han gör detdär. Men det rör sig iallafall om att han målar upp den mest vackra bild av kvinnoväsendet som gör att jag blir så trallandes glad över att ingå i denna hälft av mänskligheten. Det rör sig inte om detaljerade beskrivningar av den kvinnliga kroppen med alla dess ideal, utan om något inre hos henne, eller en liten detalj som hon innehar som får en symbolisk bild av hennes person som gör henne vacker.

Den sång som fick mig att upptäcka och ge Anders F Rönnblom den uppmärksamhet han förtjänar, var denna:

Hon står där inne i mörkret och ser på
En skugga men jag ser henne ändå
Och jag kan inte värja mig
När hon omedvetet smälter mig och mitt stål
Och hon bränner ett hål i min själ,
och jag vet så väl

Att hon är varm, hon är skön, hon är honky tonk
Hon är blyg, hon är allting på samma gång
Hon är varm, hon är skön, hon är honky tonk
Hon är rock när jag ber henne vara det
Och det är hon hela natten lång

Hon brottas med en massa hämningar
Och störs av alla nya stämningar
Som rullar runt och täpper till
Och stoppar det hon gärna vill,
men hon vet
Att hon känner sig het i sin själ,
och hon vet så väl

Att hon är varm, hon är skön, hon är honky tonk....

Det var Robert som sjöng den när vi gick i samma klass på Nordiska Folkhögskolan.
Jag insåg då på allvar att han skulle vara den mest fantastiska själ för mig att dela mitt liv tillsammans med. Och jag har rätt, så rätt.

A.F.R. har förmågan att i denhär sången exakt beskriva hur jag känner mig, och allt det jag har inom mig. Men det är omöjligt för mig att beskriva mig själv på det sättet.
I väldigt många av de kvinnor han skildrar i sina sånger känner jag att han beskriver det som finns i mig, men som inte så ofta visas, för att jag är dendär som står i mörket och ser på...

Minne.

När jag var sådär tio år fick vi tillökning i familjen i form av en hund. Hon dog när hon var lite mer än två år, i cancer.

Kort därefter skaffade vi en ny hund med samma ras, och hon heter Mamita.

Båda är de världens vackraste och mildaste hundar.

Jag har alltid känt mig så välkommen hos djur, på något vis. Jag kan komma till dem precis som jag är skapt och burra in mitt ansikte i deras päls. Jag kan vara glad, jag kan vara ledsen. Men de låter mig burra och burra. Efter att jag har burrat känns allting mycket bättre. Och jag har märkt att det får samma effekt om jag burrar in mig i Roberts nacke och hår. Det är fint, för jag saknar både Tamina och Mamita väldigt mycket.

Tamina.

Bön

Hjälp mig bara att va nån. Mer än en kväll.

Lite tragisk.

Idag ägnade jag ungefär en och en halv timme åt att klä mig. Jag drog av och jag drog på olika material och färger. Jag är en ganska tragisk person då och då.

Denhär konversationen uppenbarade sig plötsligt under denna tid:

Åh. Om jag kunde visa lite tacksamhet när folk är så snälla mot mig. Men det betyder väldigt mycket, allt såntdär och gör mig så glad, så glad. Hoppas jag ni vet, mina vänner och beskyddare.

En ny dag gryr.

Jag har tänkt...att jag skulle förnya min blogg på något sätt. Men jag vet inte hur...skulle det vara med färger, teckensnitt, ett nytt foto? Men jag är ju fäst vid den så som den är.

Men iallafall, så har jag lagt till en grej på sidan, nämligen en frågeställning om hur ni läser min blogg! Så jag ska sluta skriva nu så ni kan "klicka i" ert personliga svar på direkten! Såh, såh!

Puss!

Förmiddag-middag 23/11 2007.

Idag vaknade jag med huvudvärk. Jag ville inte gå med på det, så jag tog mig upp och åt frukost och bryggde starkt kaffe. Därefter kändes det lite bättre. Men jag kände fortfarande att huvudvärken kunde få makt över min dag.

Så jag drog på mig varma kläder och hängde kameran över axeln och begav mig ut på en långpromenad, håll i hatten!

Jag gick genom villaområden och skogar. Det var väldigt mysigt och jag märkte att jag mer och mer fick kontroll över dagen, att jag gick en seger till mötes. Huvudvärken blev inte längre så betydande.

Jag ville ta foton, och jag sökte och sökte. Men det fanns inte så mycket kul och fint och intressant idag.

Jag gick förbi en "klippvägg", där det hade hängt långa istappar för någon vecka sedan. Jag tyckte det var kallt och hoppades på att de hängde kvar där. Men icke. Men jag tog ett foto iallafall, och satte mig sen och fixade resten själv framför datorn, så det blev samma upplevelse ändå:

Vidare när jag kom hem, ropade Tryggve i sin bur att hans tillvaro tycktes honom alldeles för lortig. Det kunde jag hålla med om och städade hans lya duktigt. Men jag kom att tänka på att jag själv aldrig vill lägga mig oduschad i en nybäddad säng, då förstörs allt liksom, så varför skulle Tryggve hoppa in oduschad i sin boning? Jag duschade honom, i samma schampo som min Robert använder, så nu luktar han pojkvän.

Och nu vill jag att Robert ska komma hem från jobbet. Jag längtar efter honom.

Skryt.

Vågar jag berätta, denna tid på dygnet, att jag hört en gång att jag påminner om Melanie Safka?
Jag såg några videoklipp på youtube nu, och blev mycket smickrad...

http://www.youtube.com/watch?v=cdGG2nOTEb0

Jaaah, ni vet ju hur video-romantisk jag blir vid denhär tiden på dygnet...

Den röda toaletten...igen.

Jag var på lunch idag, nere på Avenyn, på det café/den krog jag tror heter Muffins.
Det var inte så katastrofalt som förra lunchen, det var rentav en god smörgås och en god kopp kaffe, med underhållande läsning till: "Frankenstein".

När jag hade njutit såhär en stund, begav jag mig ner till toaletten en våning ner.
Jag öppnar dörren, och ryggar tillbaka så fort jag ser...
...rött kakel, gröna växter...jag har hamnat på min "drömtoalett" som jag besökte en gång under gymnasiet, vilken jag har ömt talat om innan på denhär bloggen, som blev idealtoaletten för mig!
Jag blev chockad. Dels för att jag hade funnit den igen, och inte hade en tanke på att den skulle finnas DÄR! Och dels, vilket är mycket sorgligt, att den inte alls var så som jag minns den. Den röda kakeln var inte alls sådär vackert djup röd, golvet var inte rött, soffan var grön och med en stor reva i mitten. Jag vågade knappt titta när jag skulle tvätta mina darriga händer, i rädsla för att vattenstrålen skulle ha en annan laserstråle än röd i sig. ...Och mycket riktigt, det hade den. En pissgul laserstråle, vill hellre kalla det lampa.

Det sorgliga är att jag är fullt klar över att jag befann mig på exakt den toalett som jag befann mig på vid min gymnasietid. Det finns inget hopp om att den toaletten skulle finnas någon annanstans.

Alltså har toaletten idealiserats till det extrema i min hjärna, och lett mig till detta förödande tillfälle. Gråt med mig.

Tjoho!

Så jag segrade igen!

Här är mitt glädjeskri's förklaring:

och...

Det är alltså värt kvällar och nätter med sammanbiten mun, påsar under ögonen och sned lugg.

Paus!

Sådärja! Nu har jag läst lite Baudelaire också. Och nu får det bli en liten paus i mitt heldagsläsande. Vad jag tyckte om Baudelaire? Jaa, jag önskar att jag fick tid att fördjupa mig i dennes verk, men jag har många giganter som väntar på mina ögon innan morgondagen.
Men, jag har läst både "typiska" dikter och "Små poem på prosa". Jag tyckte mest om de senare. Ibland kände jag att han satte ord på det jag tänker på ibland. Och jag blev lite skrämd, när jag läste "Månens välsignelse", där det beskrivs att det är månen som gjort att ögonen är gröna (bingo), kinderna är bleka (bingo) och att gråten ligger 'en nära (bingo).
Japp, så sug i er nu, akademiker!




Men se inte så jävla sur ut, Calle!
Du har ju en jättefin fluga och allt!

Mjoh!

Robert tycker inte om Jacques Brel. Robert tycker inte om Edith Piaf. Robert tycker inte om fransk musik. Robert klarar inte av det.

Därför har det blivit väldigt lite av dessa klanger i vår gemensamma närvaro.

Men nu har Robert börjat jobba!

Så idag när jag var ensam på förmiddagen slog jag med glädje på en skiva med Brel! Och Isis, hunden som vi vaktar sista dagen idag, blev mycket glad, jajajaja!

(inte Che Guevara, Brel.)

Sååå...

När Husbonn' e på jobbet...

Diskar hunn' och frun till fransk musik!

Jobbansökan.

Jo, det var såhär, att jag skulle, tillsammans med en hel del andra stå-i-affär's-jobb söka sommarjobb på ICA Nära (lokalt känt som "Olle's") i Ödåkra, min hemby, efter gymnasiets slut.

Jag skrev min ansökan och fick den prydlig och fin med alla buskisuppsättningar uppradade under rubriken om mina tidigare erfarenheter.

Sen skulle jag ju ha ett fotografi på den perfekte arbetaren. Min syster inställde sig som fotograf till detta.

Resultatet hittade jag i min dator för några minuter sedan:

Klagosång, upplevelser och lite gnäll

Idag var en sådan dag då jag hade önskat att min kamera i mobilen var okej och att jag ägde en sladd till att lägga över foton från den, eller att jag hade med mig min "vanliga" kamera in till stan.

Var i skolan, intensivt lyssnande och engagerad från 10-16 idag. Det var jobbigt, insåg jag på spårvagnen hem, bland skrikande ungar och sura mödrar.

Iallafall, gick jag på lunch mellan 12 och 13. Strosade ner för Avenyn och försökte hitta det kompletta lunchstället. Vek in på en gata och hittade "Café Garbo". Sanningen är den att jag under upptäckten av caféet, intåget i caféet, beställningen av en Bakpotatis med Keso, betalningen och nedslåendet vid ett bord på caféet trodde att caféet hette "Café Carlo".

När jag satt och väntade i över tjugo minuter och trodde mig vara bortglömd, VAR något stressad och lite irriterad, hann jag titta åt både höger, vänster och rakt fram, och såg på väggen framför mig att det fanns målad en siluett, med namnet "Greta", inbakat. Började fundera varför...fann sedan att på väggen till vänster fanns det en massa fotografier på Greta Garbo. Jag förstod att caféet jag befann mig på inte alls hade namnet "Café Carlo"...

Nåväl! Jag fick min bakpotatis av en liten praktikant med blossande röda kinder och tårade ögon. Och jag förstååår inte varför jag alltid ska välja "bakpotatis" när jag är hungrig i november-december. Det är alltid lika dant! Jag tycker ju inte om det! Men det kommer hända igen, när jag ska ut och köpa julpresenter i hets.

Iallafall! ..var denna "rätt" inte alls god. Potatisen var kall, och kesoröran drog mina tankar till tjockt kräk. Va äckligt det lät: tjockt kräk.

När jag hade slängt i mig detta, gick jag raskt upp till skolan igen. Jag gick förbi stadsbiblioteket och var på väg över ett övergångsställ, då jag plötsligt ser en ganska lång herre i svart hatt och lång svart rock. Jag ser honom i ögonen och jag lovar, mina damer och getter, det var självaste Ingvar Oldsberg! Han såg så lycklig ut, och kanske kan detta bero på att han fått ett brev utav min kära som jag inte riktigt vet vad det innehåller, men att han vill ha en av de pennor som tydligen Herr Oldsberg tryckt upp.

Ikväll är det hallon och druvor och doftolja som gäller. Filtar och mjuka byxor med första knappen uppknäppt.

Nej, denhär bilden har ingenting o göra med mitt inlägg, ni kan inte få det till nåt sånt på något vis faktiskt!
Det enda är att jag vid bildens ögonblick (i forna dagar) försöker chockera betraktaren genom att nästan äta en grön mask jag hittade i skogen. Inget politiskt budskap alls. Bara trams!

Moll.

Dethär är en av de största låtar jag vet. Den får mig att rysa varenda gång jag hör den. Och själva upphovsmannen och sångaren får också han mig att rysa. Tänk att skriva något sånt, bara. En dröm man kan bära inom sig iallafall.
Se på hela videon, det tar 7:40 minuter.

http://www.youtube.com/watch?v=XrkThaBWa5c

Puuh.
Nu drar jag min hand genom håret och säger: Goodnight to the street sweepers, the night watchmen flame keepers, and goodnight to Mathilda, too.

Guld och skimrande glädje!

Jaaa! Jag klarade det! Pompompahpom!!!

101 besökare nu! Ni älskar mig! Verkligen! Och jag älskar er! Tack!!!

Det finns inte nog med tutstrutar för att beskriva min glädje! Åeh. Va fint.

Skriva.

Det är fint att sitta i olika rum, alldeles stumma, och bara höra varandras fingerknäppande på tagnentborden, och känna att man är helt inslingrade i varandra ändå.

Natt

Med 1 ½ välförtjänta hamburgare i magen skriver jag nu söndagens första inlägg.
Ni vet väl att jag ska ha 100 besökare innan söndagens slut, så tipsa era vänner och idioter! Men om jag inte lyckas då? Då måste det bli straff! Och ni får bestämma vad! Jag vet inte varför men ni får det bara! Så skriv en kommentar med exempel på straff! Om det finns många alternativ, kommer jag lägga förslagen i en hatt på traditionellt vis och dra "rätt" straff.

Jag och Robert tog oss in till stan ikväll. Det var mys. Jag tycker om att åka till stan vid den här tiden på året, när mörkret fallit. De har satt upp ljusjirlanger (jag hoppas det stavas så, det såg så fint ut) och neonskyltarna lyser så fint.
Jag slutade skolan klockan 17 i torsdags. Det var mörkaste mörkt ute när jag begav mig nerför backen till Korsvägen, för att ta spårvagnen hem. Åh, det va så varmt och mysigt! Lyktorna från en massa bilar med mänskor i som var på väg hem från jobbet köade i stan och Liseberg var upplyst och gatlyktorna glänste. Jag hade gått och tänkt att jag måste ta och kosta på mig en riktigt varm ylletröja snart, men nu blev jag så varm! Och när jag åkte i vagnen så satt jag och kollade på alla neonskyltar och lampor. Det var mys.

Iallafall! Något som jag tänkte på idag, när jag låg och läste i min 3-kilos kursbok!
När jag får en tulting i min mage, så ska den kallas för "Ingolf", en av mina barndomshjältar. Jag kom att tänka på honom idag. Jag hade en Pixibok med honom, där han skulle måla hela världen, eller nåt. Och jag älskade den! Åh. Ingolf. Säg det tre gånger i följd, med ett andetag emellan. Ingolf... Ingolf... Ingolf.
Sökte febrilt på google och Wikipedia efter information eller någon bild åtminstone på honom, men fann bara denhär. Men den är fin nog, och får avsluta min "dag".

Godnatt, söta folk.

Besviken -> ledsen -> förbannad -> peppad

I september fick jag ett samtal från Helsingborg. Fick ett erbjudande om att spela vid två tillfällen. Det ena var som underhållning på en gymnasieskol-fest. Jag hade andra planer och fick tyvärr tacka nej, han var så trevlig.
Det andra var att spela på Luciagalan på Helsingborgs stadsteater den 2:a december. Där har jag spelat förut och det var fantastiskt. En fullsmockad Stora, på samma scen som Eddie ("Volare") Oliva. Jag blev glad och såg fram mot denna spelning. Arrangören skulle skicka papper inom en snar framtid.
Tiden gick, och gick, och gick. Inga papper, inga mail. Idag mailade jag arrangören och frågade hur det egentligen blev. Fick ett svar en timme senare: Nej, blir inget. För långt program redan. Ska vara spännande skådespelare. Tyvärr. Vi hade inte tid att ge den tid du ska ha.
Happ. Jag blev besviken och ledsen, lite darrig i hela kroppen.
Kände mig hopplös, dålig. Happ.


Sedan blev jag förbannad! Varför hade jag inte fått höra ett enda litet ord om detta?! Vid första samtalet sa han: "Då är det klart, du spelar där den 2:e december." Happ! Kul! "Hm, vad ska jag spela, va kul att leta fram en riktigt bra låt till detta tillfälle! Humbalahumhum!"


Robert höll med. Han tyckte inte heller det var schysst. Så vi blev arga tillsammans. Sånt känns skönt.

Sedan blev jag peppad! Robert är väldigt bra på att peppa.
Jag är inte dålig, jag är bara jävligt otränad!
Jag kan fortfarande sjunga så att armmusklerna spänns och ansiktet förvrids! Happ!

..när man dessutom får se på sin kompis Viktorias Facebook sida att man är hennes favoritsångare, blir man varm i peppet också!





Så nu är allt bra igen!

Nyvaken.

Så vaknade jag idag. Utan huvudverk och illamående. Och till ett sms om att våra vaskrör var på väg. Så mycket fint jag vaknade upp till idag!
Men, liksom min sambo, blev även jag förfasad över att rören var av plast. Såndär ful-vit-plast. Men det viktigaste är väl att det rinner, intalar jag mig.

Hah! Det gick ju bra att bara...ordbajsa! Det ska jag fortsätta med! Ordbajs! Ordbajs!
...och ni vet väl att ni ska bli 100 innan helgens slut?

Idag:

Trasiga vaskrör. Carl Bildt som ung/Karl Bertil Jonsson/docent. Säng.

Samt detta: http://sv.wikipedia.org/wiki/Huvudv%C3%A4rk

Ojojoj.

Nä, nu måste jag få det ur mig!

För några minuter sedan satte jag mig vid datorn och efter att ha kollat alla nya händelser på Facebook och läst de nya inläggen på Roberts blogg, klickade jag med darrig hand på länken "Sparbanken Finn" under mina Favoriter. Skulle kolla hur det stod till i sparbössan.

På inloggningssidan, där finns det ett kollage i högerkanten med fyra bilder på lyckliga människor som tycker det är så praktiskt att kunna uträtta sina bankärenden på internet. Mycket ofta har jag där sett en bild på en vuxen man (58-60-65 år?) som har en del likheter med Magnus Härenstam. Jag har ofta trott att det ÄR Magnus Härenstam, i något friskare tappning.

Varför har jag börjat se fysiska likheter hos personer? Jag tror minsann det beror på den där "Lika som bär"-vågen som uppenbarade sig i början av Roberts bloggskrivande.

Nuförtiden kan jag sitta på spårvagnen och tycka att en helt oskyldig, säkert jättefin person som jag inte känner är lik Bert Karlsson, och att Mikael Persbrandt är lik Jan-Olof Andersson, en vissångare och lärare som jag hade på Visskolan på Nordiska. Och jag tycker det är så kul varenda gång jag ser likheterna!

Men kom igen, visst har jag rätt?

Nu vet jag att ni älskar mig!

Joh! Det är nämligen så att jag kan se hur många som läser denhär bloggen nu! Har varit så i snart en vecka, tack vare att Robert klurade fram en sida på internätet där man kan mäta hur många unika läsare jag har, och hur många som kommer tillbaka och läser. Nu, för någon minut sedan var ni alltså 36 stycken unika. Så nu vet jag att ni älskar mig!

Vetskapen om hur många som läser detta gör mig både lite stressad och orolig för att förlora er om jag inte skriver varje timme, men mest motiverad till att låta er ta ännu mer plats i mitt liv.

Jag tackar Robert genom att visa hans vackra nuna, samt länka till hans flitigt uppdaterade och lästa blogg!

http://blog.myspace.com/index.cfm?fuseaction=blog.ListAll&friendID=210786458

Men det blev ju så bra till slut!

Idag knallade jag upp ur madressen när det fortfarande var mörkt. Klockan 6:17. Jag minns inte sist jag var upp så tidigt på sulorna, faktiskt. Kanske gymnasiet eller nåt.

Sov dåligt inatt för att idag skulle jag ha mitt livs första salstenta. Rabblade 50 termer igår, och kände att jag hade en och annan lucka ibland, heh.. (jag var lost lost lost!!!)

Klockan 7:50 befann jag mig i Handelshögskolans Aula i Göteborg. Där fanns en handelslärarinna som tyckte om att vara sur och allmänt militärisk, samt fann ett nöje i att skälla ut förvirrade unga litteraturhistorie-läsande människor som aldrig hade varit på Handelshögskolans labyrintbyggnad i Göteborg, för att de kom in i salen två minuter i tentaskrivningens början.

Nåväl. Jag blev återigen överraskad av min succé på tentaskrivningar. Inte en fråga lämnades oklar och jag dansade ut på Vasagatan kl 9:11, gjorde en piruett och försvann in på närmsta källarcafé och beställde en kaffe Latte.

Det regnade hela natten. Och morgonen.

Ibland känner man sig som att man inte borde finnas, att man är den allra vidrigaste person som kutar runt i världen. Som när man spräcker en annan människas hjärta. Det känns som att man stannar hjärtat på den drabbade och snor åt sig dennes andetag. På samma gång som man känner innerligt att det måste göras, det måste gråtas lite blod. Men usch vad man hatar sig själv.

Det fina är väl antagligen när två människor inser båda två att deras fötter inte går i samma takt längre. Men det svåra är väl att veta om den andre också känner så. Och vem tar steget? När kommer smällen, för en smäll är det väl oftast?

Bara några funderingar efter en alldeles fräsch berättelse från en vän. Darling, jag önskar jag kunde se dig och hålla din hand ikväll. Det blir sammet igen.

Mina försöker bli bättre varje dag.

Att du springer in i vår lägenhet med skorna, jackan och en stor resväska på ryggen, för att se efter hur vårt marsvin Tryggve mår...
Att du tittar mig djupt i ögonen och ler...
Att du lägger dig tätt intill mig mitt i natten och lägger din fina arm runt mig...
Att du smeker min kind tidigt på morgonen, trots att jag är världens otrevligaste på morgonen...
Att du säger att du älskar mig...
Att jag hör dina mjuka fingrar mot tangentbordet...
Att jag hör dig nynna...
Att jag ser dig...
Att din doft av rakvatten sitter kvar på mina kinder efter att du kramat mig...
Att du sitter tyst och funderar...
Att du dansar...
Att du skrattar...
Att du är ledsen ibland...
Att du är du...

Allt detta får mig så glad, att jag får leva vid din sida. Men jag är en korkad idiot ibland. Förlåt. Jag älskar dig, Koja!

Kär. I en toalett.

En dag om året var det Snart-sommarlov-jippie-Va-ska-vi-göra-jo-vi-åker-till-Göteborg-dag på gymnasiet. Jag åkte dit med mina kära kamrater och strosade runt för en billig peng.

När man går i denna välskapta stad och får en massa intryck som sätter sig djupt in i själen, blir man såklart både hungrig och kissnödig och beger sig därför enat till en mysig och trevlig restaurang med god mat och bra bemötning. Man söker upp toaletten som finns i restaurangen, och ser sig först inte så noga om, men blir sen helt ställd. Det är en av de vackraste ställen som uppenbarar sig framför 'en. Låt mig beskriva:

Hela toaletten, eller låt mig hellre säga badrummet, är rödkaklat. Ljuset är svagt belyst och gröna växter står på små pedistaler (stavningen av detta ord diskuterar jag gärna med mina läsare) och man känner golvvärmen genom de tjocka gymnastikskorna. Den röda färgen är djup och innerlig, det känns som man står innuti en djupt förälskads passionerade hjärta.

Jag går salig in genom en av dörrarna, där toalettstolarna befinner sig. Även detta rum är rödkaklat och varmt. Jag uträttar det som ska uträttas och går sedan ut till den röda härligheten igen. Jag sätter på den glänsande kranen och hoppar till! Genom den klara strålen av friskt vatten lyser en rött trådliknande ljus! Har jag funnit fullkomligheten!? Jag går, gråtmild, ut genom badrummet igen.

Ända sen detta tillfälle har jag en dröm om att ha ett eget rött badrum. När jag och Robert flyttade till vår nuvarande lägenhet, flyttade vi till ett vitt badrum, som målades om just innan vi flyttade in - från RÖTT!!

Men jag var inte den som var den, utan jag inköpte i veckan rött presentpapper och var fast besluten att "tapetsera" vårt älskvärda badrum.

Och så ikväll, kom jag med den röda duken till tjuren och skulle göra min dröm till verklighet. Jag hade till och med supertejp!

...allt föll. Bokstavligen. Mina drömmar skrynklades ihop till stora blodiga pölar och klistrade sig fast vid mina viljestarka fingrar. Just nu vill jag bara gråta. Förstår ni?

..men jag vägrar ge upp!

Dylan. Thomas.

Idag var jag på en härlig föreläsning om muntlig och skriftlig litteratur. Föreläsningen i sig var inte härlig, men jag fick höra två inspelningar med Dylan Thomas, när han läser sin poesi. Helvetes jävel, va' bra det va'! När jag får chans att läsa sånt jag väljer själv, spontant eller igenomtänkt - ska han vara en av de första jag ska utforska.

..men jag kuuunde inte låta bli att kolla lite..på hans grejer, och hur komplett blev det inte, när jag dessutom fick mig ett litet gott skratt i höstmörkret?

http://www.youtube.com/watch?v=OpiZMTdM3G0

Bön.

Ber bara om en enda sång, som jag med fast hand och med ett starkt leende signerar "Matilda Magnusson".

Från rysnings-framkallare till mysfarbror.

Ja, så var det dethär med dendär mannen och atleten - Mikael Åke Persbrandt.

För två år sedan fick jag kalla kårar av en bild på honom och såg honom i varenda mörk gränd i varenda stad och by. Jag kan inte beskriva vad det var som fick mig att frukta denna karl.

Och nu har Robert sakta men säkert låtit Mikael komma mig närmre och närmre in på livet. Och plötsligt tycker jag att han är en mysfarbror, jag skulle gärna vilja beställa honom som Tomte till mina ungar när de ska få sina julklappar utdelade.

Vad är det denna Persbrandt gör med en? En del hatar honom, en del tycker han är "bra", en del börjar dansa när de hör hans namn, etc, etc.
Iallafall har han många tyska fans-sidor på Internätet.

Jag tycker han är en mycket bra skådespelare, men jag känner inte ett behov av att lära mig tyska, jag förstår ändå att han ist 1,89 m groß, wiegt ca. 92 kg.








Likt ett rådjur. Jag menar det.