Första skoldagen.

Jag ska iväg på introdutionsmöte om fem minuter. Har fått för mej att jag ska läsa litteraturvetenskap. Och jag känner precis samma tryck i magen som jag brukade göra för skolstarter när jag var "liten", typ "nej, jag vägrar." Och självklart regnar det och är jävligt obehagligt och ruggigt och kallt på samma gång. Trodde jag skulle ha min röda nya kjol på mej och se lite säker och "koll-på-läget"-ut. Men det var för kallt så nu ser jag istället ut som en bokmalarnas uppfödare.
Och nu måste jag gå. Men det blir säkert roligt!

Jag ville bara visa er.

I väntans stunder på att få bära ner tunga ting nedför två trappor och genom en port för att därifrån transporteras till en ny lya, sätter jag mej vid datorn och kollar igenom lite av mina fotografier och andra festligheter. Jag finner en gammal video som ni kan använda till att vagga era barn till. Förfäras inte över mitt långa hår, det var fräscht och igenomkammat och är nu bortklippt.

Hör upp!

En av mina trogna vänner och läsare har nu skaffat en egen blogg! Alla som läser Bättre än bio måste självklart också läsa Destination Dubbaj, så det är bara att klicka hääär: http://dubbaj.blogspot.com/

Nu är det snart dags att springa och hämta min Lisebergskanin. Eftersom Robert ogillar att jag kallar honom för "gubben" och "min gubbe" här på min blogg, tänkte jag börja kalla honom Kanin istället.

Tillökning i familjen.

Jah, nu kan vi inte hålla det för oss själva längre.

Jag och Robert väntar smått!

Det är beräknat att den lille ska komma om ungefär en vecka.

Lyckliga blivande föräldrar.

Och det är ju helt otroligt med den nya teknik som växer fram! Igår kunde vi åka till Sahlgrenska och se hur barnet kommer se ut! Vi tvekade lite först, men spänningen var för stark. Så vi åkte in och det enda jag behövde göra var att lägga mej i en säng och dra upp tröjan så min höggravida mage syntes. Sedan satte dem en sorts kamera mot där vår lille ligger och snusar och "klick", sa det, sen sätter skrivaren i rummet igång och skriver för fullt. Och ut kommer en bild på ungen! Helt otroligt. Vi fick fotografiet med oss och satt hela vägen på spårvagnen hem och höll varandra i handen och tittade på vår lille pojke.

Här är han alltså:

Rööö.

Jag skulle sova i en säng som jag aldrig sovit i förut, igår natt. Klockan var ett och jag var mycket trött, jag hade ätit en lång middag och gett min mormor två kramar och sedan öppnat tre kartonger med material från mitt liv. Jag bestämde tre platser för tre högar, samt en svart sopsäck som var den svartaste jag kunde hitta i tio-kronors-sopsäcks-rullen. Högarna, alltså: En för saker jag vill ha med mej till mitt nya behagliga liv med den gubbe jag älskar.
En för saker jag vill behålla, men ha i kartonger sålänge, innan jag finner en lägenhet som varar i mer än 4 månader. Det var både saker som gjorde lite ont och saker som värmde och fick mej att le.
Och den tredje högen bestod av saker som jag inte ville packa ner, men inte heller vill släpa med mej just nu, saker som jag gärna vill skänka till människor som har de sakerna på sin önskelista, eller bara vill ha som bokstöd eller hamsterleksaker.
Nu var jag trött och ville bara sova. Men bröstkorgen guppade upp och ner, det stämde inte att inte ha den där sammetslena armen runt magen eller att jag kunde vända mej i sängen hur jag ville, utan att tänka på att min älskling skulle vakna. Dessutom va jag snuvig.
Jag läste iallafall ut min Täppas- (märk väl - jag har lärt mej ett och annat om ä och e!)memoarer från barn- och ungdomen. Allt handlade om styva snoppar, våta vaginor och manchester, men inget ont i det.
Sen somnade jag, i den skånska villagatan och drömde om hårband, ja, det var ett helt köpcenter, i tysk stil med hur många hårband som helst, i alla möjliga storlekar och material!

Jag spred så många fina ord om dej, mina drömmars gubbe i Skåne-land. Jag är så höjderjublandes-stolt över dej och glad i dej. Jag börjar strunta i om jag är fånig eller barnsligt kär, det är så bara.

Jag har skrivit många tecken nu, men visst har det varit fint att läsa? Robert har bara två täcken, och ett av dem är mina. Hah.

Sov gott, vackra folk.

Skåne.

Det var så mysigt med alla pussar jag fick av dej innan jag gick till bussen för att åka till Helsingborg, sånadär som aldrig vill ta slut liksom. Jag blev allt lite generad, det va skönt.

Just nu står allt väldigt stilla härnere, och så även min hjärna. Men det kommer snart i rullning.
Mina byxor liknar Karl-Alfreds (Popeye's) armar, sa far min.







....det är vid såna här tillfällen jag vill ha min kamera tryggt nära mej.

Brother.

Jag kommer ihåg en randig kudde som låg i sängen vid väggen där det fanns en dörr som var igenlimmad där du sa att han som bodde i huset innan hade lagt sina offer han hade mördat.
Du satt barnvakt för mej många kvällar och när jag skulle sova och du skulle läsa ur Kalle Anka fick jag två ränder och du två ränder av den där kudden. Du var bäst på att läsa gonattsaga.
Oj, vad jag har varit galen på dej och boxat på dej.
Nu var det längesen jag träffade dej längre än 5 minuter.
Du är åtta år äldre än jag, och jag är och förblir din lilla syster. Det kommer aldrig bli någon "dröm-prata-om-allt-relation" mellan oss, men det hade varit så kul. Du har lärt mej mycket.
Och nu missar jag dej när jag är hemma över natten, tyvärr.

Det är väl det jag tänker på just nu, bara...

Viskning.

Nu har Robert sovit för länge tycker jag. Men jag har så svårt att väcka honom.
Hans fötter ligger perfekt blottade för att jag ska kunna ta ett visset ormbunksblad och kittla honom. Eller så skulle jag kunna ta stekpincetten och dra i en tå. Eller så skulle jag kunna smeta in hans häl med kronärtskocka. Eller så skulle jag kunna raka hans ben.
För nu har Robert sovit för länge tycker jag.

Du skåning, du skåning.

Kära läsare, och kära ni som inte är mina läsare men som jag gärna ser som kommande läsare, nu ska jag ta hårda tag i min blogg. Oooo, va jag ska skriva, jag ska skriva och skriva, jag ska skriva så ögonen blöder och hjärnan sipprar ut genom tårna!
Men ni måste bli flera.

Det finns bra skåningar och konstiga skåningar. Igårkväll fick jag byta några skrivna ord över nätet med Debbie, den fina. Det var längesen sist. Hon är en bra skåning.
En konstig skåning läste jag om idag, för tio minuter sedan ungefär. Alex Schulman (som inte är den konstiga skåningen som jag ska komma till), som jag vet är bekant för iallafall en trogen läsare här (gubben min), har skrivit ett blogginlägg där han jämför den skånska dialekten med att "kräkas en smula", länken finns hääär: http://blogg.aftonbladet.se/14002/perma/453519. Hah. Jag tyckte det va kul, men nu va det så att en kvinna hade blivit mycket upprörd över detta och anmält herr Schulman till JK. Hur det gick kan man läsa hääär: http://www.metro.se/se/article/tt/2007/08/23/skanedialekt/index.xml
Skåningar kan vara konstiga. Helt utan humor och självdistans och alltför stolta över myllan och glassen från Torekov..

Tanke.

Jo. Jag kom på det att likgiltighet, det är nog en av de tråkigaste egenskaper man kan ha.

Så gick hon iväg och va neutral.

Myror i strumpan, myror i rumpan

I morse sa min mobiltelefon att jag var tvungen att stiga upp ur sängen. Klockan var åtta och arbetsdagen för ventilationskontrollmännen hade börjat.
För att undvika ett porrfilms- eller desperat hemmafrukomedi-scenario, sprang jag upp och in i duschen och genomförde denna på 3 minuter.

Slog sedan på tv 4 och morgonen där. Lars Demian skulle vara med idag. Väntade länge, hann koka ett ägg som sprack och äta en skål med youghurt och skapa denhär bloggen. Ingen halländsk trubadur ens på låtsas. Han hade redan både uppträtt och pratat. Fan.

Soffan var skön att sitta i och bara glo in i en ruta där alla var så viktiga, så jag sappade ett tag och kom in på Långa farbrorn och Anna. "Myror i strumpan, myror i rumpan! Det sticks, det nyps, det bits." Sen satte jag mej här.

Och här sitter jag och lyssnar på det forna Kurbits & Rötjut. Jag blir fånig och inser hur kär jag är. Kommer precis ihåg hur allt var när det begav sej. Allt känns perfekt. Hah, måste sluta.

Hurra

Ett separat inlägg för att låta skummet spruta och girlangerna slingra in sej i våra håruppsättningar. Jag gör entré, bugar och niger och ger er en bit ur mej, från och med nu.

För er som önskar veta ännu mer, finns adressen till min gamla blogg...här: http://blahamatatah.bloggspace.se/