Föreläsning 26/9: Det var bättre förr.

Idag ägde den sista föreläsningen för delmoment 1 i Litteraturvetenskap rum.
Den gick ut på att säga att all litteraturkritik var bättre förr, under inga omständigheter, faktiskt. Mycket lärorikt.

Ja, jag får ursäkta. Jag tycker så illa om folk som sitter och kollar på vad jag antecknar under föreläsningar och lektioner, men idag åkte jag själv dit, offret var en kille i 25-årsåldern som satt nedanför-framför mej.
Föreläsaren berättade om en viss Fredrik Böök (litteraturhistoriker och -kritiker).
Mitt offer nedanför uppfattar tyvärr namnet inkorrekt och antecknar istället namnet "Fredrik Bög" i sitt anteckningsblock. Föreläsningssalen ljusnade plötsligt och föreläsaren var plötsligt den mest underbara människa jag kunde föreställa mej.
Det jag beundrar hos mitt offer är sättet han skrev det på - totalt iskallt och seriöst.







Fredrik Bög?

Minas höst.

Vissa dagar börjar Mina grubbla över sin existens.
Det är typ sådana dagar när löven faller framför henne istället för bakom.
Men ta det lugnt, kära läsare, skrivaren tar till små knep för att få läsaren intresserad och därför framställer situationen värre än den egentligen är.
För när Mina har sådana här dagar, kommer alltid små hjärn-vindstomtar tassandes och knackar på hennes båda hjärnhalvor och glammar till tillvaron. Och då ser hon plötsligt det mycket, mycket vackra i sitt liv...Den allra finaste och vackraste människa hon mött säger att han älskar henne och tycker hon är söt. Vad bryr hon då sej om löven faller framför eller bakom henne? Så tänker hon ett tag på allt det vackra som inget kan förstöra, så länge hjärntomtarna har glittermjöl i sina påsar...

Det fanns en tid när Mina var poet och konstnär, när hon klädde in sitt hår i sockervadd och låtsades vara Marilyn Monroe.
Hon sprutade sånger på människor och hade glittrande ögon. När hon höll i pennan fick hon hjärtklappning och kunde inte sluta skriva förrän allt vitt var fyllt med svart.
Hon svettade sej igenom föreställningar, och fick ett pirr i magen varenda gång som påminde om pirret i en förälskelse. Och när hon kom hem somnade hon direkt, helt slutkörd.

Mina vill måla en tavla. Hon har alla färger och penslar, men tuberna är oöppnade och penslarna styva av lim än. Hon vill bara kladda en massa färg, bara så att det vita bli övermannat och hon blir en identitet.

Mina tänker för mycket, skrattar för lite och slösar med dyrbara tårar.
Hur kan Mina gråta, när hon känner värmen från Koja intill sej i sängen varje natt? Hur kan hon ens grubbla och deppa när han har så fina tänder?

LV1110

Nu har jag slutfört min renskrivning av termlistan i litteraturvetenskap. Jag sitter och bläddrar bland de tre papperna i mitt nya fjärilsblock, gång efter gång, och det är så vackert och prydligt och pedagogiskt. Älska mej. Och varför, undrar du, har jag slitit med detta? Jo, imorgon får jag mitt livs första hemtenta och allt måste vara på plats för denna. Jag vet precis hur det kommer bli, jag är alltid en planerarnas och strukturens gudinna inför första uppgiften i vilken ämne jag än läser, och i början på varje termin. Sen går det utför, utför, utför... Så jag håller till godo nu och ser beundrande på mina renskrivna svarta anteckningar på rosa.

Vårt nyfödda barn, Tryggve har namnsdag idag och jag har inhandlat både mjukt och hårt i godisväg. Vi älskar honom.

Jag vill inte sova.

Jo, men det var ett fint besök i Skåne. Lite sömn och glada miner och inga blöta vantar.
Men det var väldigt fint att se Robert komma lunkande i sin väst och kritstrecksrandiga byxor idag. Och nu vill jag inte gå och lägga mej. Men jag inser att jag nog måste det eftersom jag ska va skolflicka imorgon förmiddag igen. Men dethär va så mysigt...

En gång i tiden, i år tre av den glada gymnasietiden, såg min klass en film. Den fick mej att glömma tid och rum och mina lår och vader. Jag blev helt frälst i Joel Grey som spelade Konferenciern.
Vi skulle sätta upp Cabaret och jag fick varannan föreställning spela hans roll, något av det roligaste jag gjort. ..bara det jag ville säga.
http://www.youtube.com/watch?v=gHJMYlw2VyU

Tillbaka

Jag lever, jag känner mina fötter och vårdar mitt hår!
Jag har genomgått en prövning, och en sorts rening från den gamla internetuppkopplingen.
Men nu är jag ren och kan återuppta min uppgift - här är jag med mina ord och de vill jag skänka er.

Med min 2-kilos kursbok i väskan åkte jag ner till Skåneland idag. Detta för att socialisera mej med gamla kära vänner och bekanta under kvällstimmarna denna fredag, samt att under lördagen besöka ett dop av en släkting.
Inför detta dop funderade jag över mittt förråd av skor. Jag tänkte sisådär 2 minuter och insåg att de skor som var någotsånär oslitna och o-gympadojjiga, var ett par högklackade svarta kängor som jag själv förundrades över hur jag vågade köpa. De är av något porrig natur.
Jag hoppas att inte hakor ska slås sönder i kyrkgolvet och att Gud har överseende med mej.