Die deutsche toalettentanten.

Några gånger när jag var i Italien eller Frankrike eller Tyskland, eller nåt annat konstigt land, och gick på offentliga toaletter, satt det ofta sura tanter med lila/blått permenentat hår på en stol med ett bord framför sig, där det stod en liten skål där med mynt i, innan man gick in på den toalett som stämde överens med ens tillhörighet. Det var meningen att man skulle lägga en liten peng däri vid toalettbesöket, som välgörande ändamål till städtanterna. Fint ju. Men måste de va så sura?

Iallafall, jag och Robert har också infört ett sådant system nu.

Ang. tatueringar och framtid.

För några minuter sedan berättade jag för min Svägerska Linda att jag hade blivit så pepp på att göra en tatuering på överarmen, när Robert föreslog det för mig en vanlig dag i köket.

Hon utbrast (kan vi säga): "Nej! Inte som Tabita!"
"Tabita?", sa jag och fick dethär uttrycket i ansiktet
som jag brukar när jag hör namn och jag inte har någon aning om vem det är som nämns.



Hon visade mig denhär videon: http://youtube.com/watch?v=t2HtcK6BsQg

Jag förstod precis...detdär kan mycket väl vara jag om tio år! Jag kommer ha inskaffat en pearcing i näsan och (en) tatuering på överarmen! Mjohmjohmjoh!

Anders F Rönnblom.

Jag har tänkt på detta en längre tid, och nu känner jag mig redo att formulera det...

Det finns en diktare, musiker, kompositör, artist, allvetare, som jag har märkt, kan konsten att skildra kvinnoväsendet på ett sätt som träffar mig direkt. Som vanligt kan jag inte direkt beskriva på ett allmänt förståeligt sätt precis vad det är i min känsloådra som stimuleras när han gör detdär. Men det rör sig iallafall om att han målar upp den mest vackra bild av kvinnoväsendet som gör att jag blir så trallandes glad över att ingå i denna hälft av mänskligheten. Det rör sig inte om detaljerade beskrivningar av den kvinnliga kroppen med alla dess ideal, utan om något inre hos henne, eller en liten detalj som hon innehar som får en symbolisk bild av hennes person som gör henne vacker.

Den sång som fick mig att upptäcka och ge Anders F Rönnblom den uppmärksamhet han förtjänar, var denna:

Hon står där inne i mörkret och ser på
En skugga men jag ser henne ändå
Och jag kan inte värja mig
När hon omedvetet smälter mig och mitt stål
Och hon bränner ett hål i min själ,
och jag vet så väl

Att hon är varm, hon är skön, hon är honky tonk
Hon är blyg, hon är allting på samma gång
Hon är varm, hon är skön, hon är honky tonk
Hon är rock när jag ber henne vara det
Och det är hon hela natten lång

Hon brottas med en massa hämningar
Och störs av alla nya stämningar
Som rullar runt och täpper till
Och stoppar det hon gärna vill,
men hon vet
Att hon känner sig het i sin själ,
och hon vet så väl

Att hon är varm, hon är skön, hon är honky tonk....

Det var Robert som sjöng den när vi gick i samma klass på Nordiska Folkhögskolan.
Jag insåg då på allvar att han skulle vara den mest fantastiska själ för mig att dela mitt liv tillsammans med. Och jag har rätt, så rätt.

A.F.R. har förmågan att i denhär sången exakt beskriva hur jag känner mig, och allt det jag har inom mig. Men det är omöjligt för mig att beskriva mig själv på det sättet.
I väldigt många av de kvinnor han skildrar i sina sånger känner jag att han beskriver det som finns i mig, men som inte så ofta visas, för att jag är dendär som står i mörket och ser på...

Minne.

När jag var sådär tio år fick vi tillökning i familjen i form av en hund. Hon dog när hon var lite mer än två år, i cancer.

Kort därefter skaffade vi en ny hund med samma ras, och hon heter Mamita.

Båda är de världens vackraste och mildaste hundar.

Jag har alltid känt mig så välkommen hos djur, på något vis. Jag kan komma till dem precis som jag är skapt och burra in mitt ansikte i deras päls. Jag kan vara glad, jag kan vara ledsen. Men de låter mig burra och burra. Efter att jag har burrat känns allting mycket bättre. Och jag har märkt att det får samma effekt om jag burrar in mig i Roberts nacke och hår. Det är fint, för jag saknar både Tamina och Mamita väldigt mycket.

Tamina.

Bön

Hjälp mig bara att va nån. Mer än en kväll.

Lite tragisk.

Idag ägnade jag ungefär en och en halv timme åt att klä mig. Jag drog av och jag drog på olika material och färger. Jag är en ganska tragisk person då och då.

Denhär konversationen uppenbarade sig plötsligt under denna tid:

Åh. Om jag kunde visa lite tacksamhet när folk är så snälla mot mig. Men det betyder väldigt mycket, allt såntdär och gör mig så glad, så glad. Hoppas jag ni vet, mina vänner och beskyddare.

En ny dag gryr.

Jag har tänkt...att jag skulle förnya min blogg på något sätt. Men jag vet inte hur...skulle det vara med färger, teckensnitt, ett nytt foto? Men jag är ju fäst vid den så som den är.

Men iallafall, så har jag lagt till en grej på sidan, nämligen en frågeställning om hur ni läser min blogg! Så jag ska sluta skriva nu så ni kan "klicka i" ert personliga svar på direkten! Såh, såh!

Puss!

Förmiddag-middag 23/11 2007.

Idag vaknade jag med huvudvärk. Jag ville inte gå med på det, så jag tog mig upp och åt frukost och bryggde starkt kaffe. Därefter kändes det lite bättre. Men jag kände fortfarande att huvudvärken kunde få makt över min dag.

Så jag drog på mig varma kläder och hängde kameran över axeln och begav mig ut på en långpromenad, håll i hatten!

Jag gick genom villaområden och skogar. Det var väldigt mysigt och jag märkte att jag mer och mer fick kontroll över dagen, att jag gick en seger till mötes. Huvudvärken blev inte längre så betydande.

Jag ville ta foton, och jag sökte och sökte. Men det fanns inte så mycket kul och fint och intressant idag.

Jag gick förbi en "klippvägg", där det hade hängt långa istappar för någon vecka sedan. Jag tyckte det var kallt och hoppades på att de hängde kvar där. Men icke. Men jag tog ett foto iallafall, och satte mig sen och fixade resten själv framför datorn, så det blev samma upplevelse ändå:

Vidare när jag kom hem, ropade Tryggve i sin bur att hans tillvaro tycktes honom alldeles för lortig. Det kunde jag hålla med om och städade hans lya duktigt. Men jag kom att tänka på att jag själv aldrig vill lägga mig oduschad i en nybäddad säng, då förstörs allt liksom, så varför skulle Tryggve hoppa in oduschad i sin boning? Jag duschade honom, i samma schampo som min Robert använder, så nu luktar han pojkvän.

Och nu vill jag att Robert ska komma hem från jobbet. Jag längtar efter honom.

Skryt.

Vågar jag berätta, denna tid på dygnet, att jag hört en gång att jag påminner om Melanie Safka?
Jag såg några videoklipp på youtube nu, och blev mycket smickrad...

http://www.youtube.com/watch?v=cdGG2nOTEb0

Jaaah, ni vet ju hur video-romantisk jag blir vid denhär tiden på dygnet...

Den röda toaletten...igen.

Jag var på lunch idag, nere på Avenyn, på det café/den krog jag tror heter Muffins.
Det var inte så katastrofalt som förra lunchen, det var rentav en god smörgås och en god kopp kaffe, med underhållande läsning till: "Frankenstein".

När jag hade njutit såhär en stund, begav jag mig ner till toaletten en våning ner.
Jag öppnar dörren, och ryggar tillbaka så fort jag ser...
...rött kakel, gröna växter...jag har hamnat på min "drömtoalett" som jag besökte en gång under gymnasiet, vilken jag har ömt talat om innan på denhär bloggen, som blev idealtoaletten för mig!
Jag blev chockad. Dels för att jag hade funnit den igen, och inte hade en tanke på att den skulle finnas DÄR! Och dels, vilket är mycket sorgligt, att den inte alls var så som jag minns den. Den röda kakeln var inte alls sådär vackert djup röd, golvet var inte rött, soffan var grön och med en stor reva i mitten. Jag vågade knappt titta när jag skulle tvätta mina darriga händer, i rädsla för att vattenstrålen skulle ha en annan laserstråle än röd i sig. ...Och mycket riktigt, det hade den. En pissgul laserstråle, vill hellre kalla det lampa.

Det sorgliga är att jag är fullt klar över att jag befann mig på exakt den toalett som jag befann mig på vid min gymnasietid. Det finns inget hopp om att den toaletten skulle finnas någon annanstans.

Alltså har toaletten idealiserats till det extrema i min hjärna, och lett mig till detta förödande tillfälle. Gråt med mig.

Tjoho!

Så jag segrade igen!

Här är mitt glädjeskri's förklaring:

och...

Det är alltså värt kvällar och nätter med sammanbiten mun, påsar under ögonen och sned lugg.

Paus!

Sådärja! Nu har jag läst lite Baudelaire också. Och nu får det bli en liten paus i mitt heldagsläsande. Vad jag tyckte om Baudelaire? Jaa, jag önskar att jag fick tid att fördjupa mig i dennes verk, men jag har många giganter som väntar på mina ögon innan morgondagen.
Men, jag har läst både "typiska" dikter och "Små poem på prosa". Jag tyckte mest om de senare. Ibland kände jag att han satte ord på det jag tänker på ibland. Och jag blev lite skrämd, när jag läste "Månens välsignelse", där det beskrivs att det är månen som gjort att ögonen är gröna (bingo), kinderna är bleka (bingo) och att gråten ligger 'en nära (bingo).
Japp, så sug i er nu, akademiker!




Men se inte så jävla sur ut, Calle!
Du har ju en jättefin fluga och allt!

Mjoh!

Robert tycker inte om Jacques Brel. Robert tycker inte om Edith Piaf. Robert tycker inte om fransk musik. Robert klarar inte av det.

Därför har det blivit väldigt lite av dessa klanger i vår gemensamma närvaro.

Men nu har Robert börjat jobba!

Så idag när jag var ensam på förmiddagen slog jag med glädje på en skiva med Brel! Och Isis, hunden som vi vaktar sista dagen idag, blev mycket glad, jajajaja!

(inte Che Guevara, Brel.)

Sååå...

När Husbonn' e på jobbet...

Diskar hunn' och frun till fransk musik!

Jobbansökan.

Jo, det var såhär, att jag skulle, tillsammans med en hel del andra stå-i-affär's-jobb söka sommarjobb på ICA Nära (lokalt känt som "Olle's") i Ödåkra, min hemby, efter gymnasiets slut.

Jag skrev min ansökan och fick den prydlig och fin med alla buskisuppsättningar uppradade under rubriken om mina tidigare erfarenheter.

Sen skulle jag ju ha ett fotografi på den perfekte arbetaren. Min syster inställde sig som fotograf till detta.

Resultatet hittade jag i min dator för några minuter sedan:

Klagosång, upplevelser och lite gnäll

Idag var en sådan dag då jag hade önskat att min kamera i mobilen var okej och att jag ägde en sladd till att lägga över foton från den, eller att jag hade med mig min "vanliga" kamera in till stan.

Var i skolan, intensivt lyssnande och engagerad från 10-16 idag. Det var jobbigt, insåg jag på spårvagnen hem, bland skrikande ungar och sura mödrar.

Iallafall, gick jag på lunch mellan 12 och 13. Strosade ner för Avenyn och försökte hitta det kompletta lunchstället. Vek in på en gata och hittade "Café Garbo". Sanningen är den att jag under upptäckten av caféet, intåget i caféet, beställningen av en Bakpotatis med Keso, betalningen och nedslåendet vid ett bord på caféet trodde att caféet hette "Café Carlo".

När jag satt och väntade i över tjugo minuter och trodde mig vara bortglömd, VAR något stressad och lite irriterad, hann jag titta åt både höger, vänster och rakt fram, och såg på väggen framför mig att det fanns målad en siluett, med namnet "Greta", inbakat. Började fundera varför...fann sedan att på väggen till vänster fanns det en massa fotografier på Greta Garbo. Jag förstod att caféet jag befann mig på inte alls hade namnet "Café Carlo"...

Nåväl! Jag fick min bakpotatis av en liten praktikant med blossande röda kinder och tårade ögon. Och jag förstååår inte varför jag alltid ska välja "bakpotatis" när jag är hungrig i november-december. Det är alltid lika dant! Jag tycker ju inte om det! Men det kommer hända igen, när jag ska ut och köpa julpresenter i hets.

Iallafall! ..var denna "rätt" inte alls god. Potatisen var kall, och kesoröran drog mina tankar till tjockt kräk. Va äckligt det lät: tjockt kräk.

När jag hade slängt i mig detta, gick jag raskt upp till skolan igen. Jag gick förbi stadsbiblioteket och var på väg över ett övergångsställ, då jag plötsligt ser en ganska lång herre i svart hatt och lång svart rock. Jag ser honom i ögonen och jag lovar, mina damer och getter, det var självaste Ingvar Oldsberg! Han såg så lycklig ut, och kanske kan detta bero på att han fått ett brev utav min kära som jag inte riktigt vet vad det innehåller, men att han vill ha en av de pennor som tydligen Herr Oldsberg tryckt upp.

Ikväll är det hallon och druvor och doftolja som gäller. Filtar och mjuka byxor med första knappen uppknäppt.

Nej, denhär bilden har ingenting o göra med mitt inlägg, ni kan inte få det till nåt sånt på något vis faktiskt!
Det enda är att jag vid bildens ögonblick (i forna dagar) försöker chockera betraktaren genom att nästan äta en grön mask jag hittade i skogen. Inget politiskt budskap alls. Bara trams!

Moll.

Dethär är en av de största låtar jag vet. Den får mig att rysa varenda gång jag hör den. Och själva upphovsmannen och sångaren får också han mig att rysa. Tänk att skriva något sånt, bara. En dröm man kan bära inom sig iallafall.
Se på hela videon, det tar 7:40 minuter.

http://www.youtube.com/watch?v=XrkThaBWa5c

Puuh.
Nu drar jag min hand genom håret och säger: Goodnight to the street sweepers, the night watchmen flame keepers, and goodnight to Mathilda, too.

Guld och skimrande glädje!

Jaaa! Jag klarade det! Pompompahpom!!!

101 besökare nu! Ni älskar mig! Verkligen! Och jag älskar er! Tack!!!

Det finns inte nog med tutstrutar för att beskriva min glädje! Åeh. Va fint.

Skriva.

Det är fint att sitta i olika rum, alldeles stumma, och bara höra varandras fingerknäppande på tagnentborden, och känna att man är helt inslingrade i varandra ändå.

Natt

Med 1 ½ välförtjänta hamburgare i magen skriver jag nu söndagens första inlägg.
Ni vet väl att jag ska ha 100 besökare innan söndagens slut, så tipsa era vänner och idioter! Men om jag inte lyckas då? Då måste det bli straff! Och ni får bestämma vad! Jag vet inte varför men ni får det bara! Så skriv en kommentar med exempel på straff! Om det finns många alternativ, kommer jag lägga förslagen i en hatt på traditionellt vis och dra "rätt" straff.

Jag och Robert tog oss in till stan ikväll. Det var mys. Jag tycker om att åka till stan vid den här tiden på året, när mörkret fallit. De har satt upp ljusjirlanger (jag hoppas det stavas så, det såg så fint ut) och neonskyltarna lyser så fint.
Jag slutade skolan klockan 17 i torsdags. Det var mörkaste mörkt ute när jag begav mig nerför backen till Korsvägen, för att ta spårvagnen hem. Åh, det va så varmt och mysigt! Lyktorna från en massa bilar med mänskor i som var på väg hem från jobbet köade i stan och Liseberg var upplyst och gatlyktorna glänste. Jag hade gått och tänkt att jag måste ta och kosta på mig en riktigt varm ylletröja snart, men nu blev jag så varm! Och när jag åkte i vagnen så satt jag och kollade på alla neonskyltar och lampor. Det var mys.

Iallafall! Något som jag tänkte på idag, när jag låg och läste i min 3-kilos kursbok!
När jag får en tulting i min mage, så ska den kallas för "Ingolf", en av mina barndomshjältar. Jag kom att tänka på honom idag. Jag hade en Pixibok med honom, där han skulle måla hela världen, eller nåt. Och jag älskade den! Åh. Ingolf. Säg det tre gånger i följd, med ett andetag emellan. Ingolf... Ingolf... Ingolf.
Sökte febrilt på google och Wikipedia efter information eller någon bild åtminstone på honom, men fann bara denhär. Men den är fin nog, och får avsluta min "dag".

Godnatt, söta folk.

Besviken -> ledsen -> förbannad -> peppad

I september fick jag ett samtal från Helsingborg. Fick ett erbjudande om att spela vid två tillfällen. Det ena var som underhållning på en gymnasieskol-fest. Jag hade andra planer och fick tyvärr tacka nej, han var så trevlig.
Det andra var att spela på Luciagalan på Helsingborgs stadsteater den 2:a december. Där har jag spelat förut och det var fantastiskt. En fullsmockad Stora, på samma scen som Eddie ("Volare") Oliva. Jag blev glad och såg fram mot denna spelning. Arrangören skulle skicka papper inom en snar framtid.
Tiden gick, och gick, och gick. Inga papper, inga mail. Idag mailade jag arrangören och frågade hur det egentligen blev. Fick ett svar en timme senare: Nej, blir inget. För långt program redan. Ska vara spännande skådespelare. Tyvärr. Vi hade inte tid att ge den tid du ska ha.
Happ. Jag blev besviken och ledsen, lite darrig i hela kroppen.
Kände mig hopplös, dålig. Happ.


Sedan blev jag förbannad! Varför hade jag inte fått höra ett enda litet ord om detta?! Vid första samtalet sa han: "Då är det klart, du spelar där den 2:e december." Happ! Kul! "Hm, vad ska jag spela, va kul att leta fram en riktigt bra låt till detta tillfälle! Humbalahumhum!"


Robert höll med. Han tyckte inte heller det var schysst. Så vi blev arga tillsammans. Sånt känns skönt.

Sedan blev jag peppad! Robert är väldigt bra på att peppa.
Jag är inte dålig, jag är bara jävligt otränad!
Jag kan fortfarande sjunga så att armmusklerna spänns och ansiktet förvrids! Happ!

..när man dessutom får se på sin kompis Viktorias Facebook sida att man är hennes favoritsångare, blir man varm i peppet också!





Så nu är allt bra igen!

Nyvaken.

Så vaknade jag idag. Utan huvudverk och illamående. Och till ett sms om att våra vaskrör var på väg. Så mycket fint jag vaknade upp till idag!
Men, liksom min sambo, blev även jag förfasad över att rören var av plast. Såndär ful-vit-plast. Men det viktigaste är väl att det rinner, intalar jag mig.

Hah! Det gick ju bra att bara...ordbajsa! Det ska jag fortsätta med! Ordbajs! Ordbajs!
...och ni vet väl att ni ska bli 100 innan helgens slut?

Idag:

Trasiga vaskrör. Carl Bildt som ung/Karl Bertil Jonsson/docent. Säng.

Samt detta: http://sv.wikipedia.org/wiki/Huvudv%C3%A4rk

Ojojoj.

Nä, nu måste jag få det ur mig!

För några minuter sedan satte jag mig vid datorn och efter att ha kollat alla nya händelser på Facebook och läst de nya inläggen på Roberts blogg, klickade jag med darrig hand på länken "Sparbanken Finn" under mina Favoriter. Skulle kolla hur det stod till i sparbössan.

På inloggningssidan, där finns det ett kollage i högerkanten med fyra bilder på lyckliga människor som tycker det är så praktiskt att kunna uträtta sina bankärenden på internet. Mycket ofta har jag där sett en bild på en vuxen man (58-60-65 år?) som har en del likheter med Magnus Härenstam. Jag har ofta trott att det ÄR Magnus Härenstam, i något friskare tappning.

Varför har jag börjat se fysiska likheter hos personer? Jag tror minsann det beror på den där "Lika som bär"-vågen som uppenbarade sig i början av Roberts bloggskrivande.

Nuförtiden kan jag sitta på spårvagnen och tycka att en helt oskyldig, säkert jättefin person som jag inte känner är lik Bert Karlsson, och att Mikael Persbrandt är lik Jan-Olof Andersson, en vissångare och lärare som jag hade på Visskolan på Nordiska. Och jag tycker det är så kul varenda gång jag ser likheterna!

Men kom igen, visst har jag rätt?

Nu vet jag att ni älskar mig!

Joh! Det är nämligen så att jag kan se hur många som läser denhär bloggen nu! Har varit så i snart en vecka, tack vare att Robert klurade fram en sida på internätet där man kan mäta hur många unika läsare jag har, och hur många som kommer tillbaka och läser. Nu, för någon minut sedan var ni alltså 36 stycken unika. Så nu vet jag att ni älskar mig!

Vetskapen om hur många som läser detta gör mig både lite stressad och orolig för att förlora er om jag inte skriver varje timme, men mest motiverad till att låta er ta ännu mer plats i mitt liv.

Jag tackar Robert genom att visa hans vackra nuna, samt länka till hans flitigt uppdaterade och lästa blogg!

http://blog.myspace.com/index.cfm?fuseaction=blog.ListAll&friendID=210786458

Men det blev ju så bra till slut!

Idag knallade jag upp ur madressen när det fortfarande var mörkt. Klockan 6:17. Jag minns inte sist jag var upp så tidigt på sulorna, faktiskt. Kanske gymnasiet eller nåt.

Sov dåligt inatt för att idag skulle jag ha mitt livs första salstenta. Rabblade 50 termer igår, och kände att jag hade en och annan lucka ibland, heh.. (jag var lost lost lost!!!)

Klockan 7:50 befann jag mig i Handelshögskolans Aula i Göteborg. Där fanns en handelslärarinna som tyckte om att vara sur och allmänt militärisk, samt fann ett nöje i att skälla ut förvirrade unga litteraturhistorie-läsande människor som aldrig hade varit på Handelshögskolans labyrintbyggnad i Göteborg, för att de kom in i salen två minuter i tentaskrivningens början.

Nåväl. Jag blev återigen överraskad av min succé på tentaskrivningar. Inte en fråga lämnades oklar och jag dansade ut på Vasagatan kl 9:11, gjorde en piruett och försvann in på närmsta källarcafé och beställde en kaffe Latte.