Minas höst.

Vissa dagar börjar Mina grubbla över sin existens.
Det är typ sådana dagar när löven faller framför henne istället för bakom.
Men ta det lugnt, kära läsare, skrivaren tar till små knep för att få läsaren intresserad och därför framställer situationen värre än den egentligen är.
För när Mina har sådana här dagar, kommer alltid små hjärn-vindstomtar tassandes och knackar på hennes båda hjärnhalvor och glammar till tillvaron. Och då ser hon plötsligt det mycket, mycket vackra i sitt liv...Den allra finaste och vackraste människa hon mött säger att han älskar henne och tycker hon är söt. Vad bryr hon då sej om löven faller framför eller bakom henne? Så tänker hon ett tag på allt det vackra som inget kan förstöra, så länge hjärntomtarna har glittermjöl i sina påsar...

Det fanns en tid när Mina var poet och konstnär, när hon klädde in sitt hår i sockervadd och låtsades vara Marilyn Monroe.
Hon sprutade sånger på människor och hade glittrande ögon. När hon höll i pennan fick hon hjärtklappning och kunde inte sluta skriva förrän allt vitt var fyllt med svart.
Hon svettade sej igenom föreställningar, och fick ett pirr i magen varenda gång som påminde om pirret i en förälskelse. Och när hon kom hem somnade hon direkt, helt slutkörd.

Mina vill måla en tavla. Hon har alla färger och penslar, men tuberna är oöppnade och penslarna styva av lim än. Hon vill bara kladda en massa färg, bara så att det vita bli övermannat och hon blir en identitet.

Mina tänker för mycket, skrattar för lite och slösar med dyrbara tårar.
Hur kan Mina gråta, när hon känner värmen från Koja intill sej i sängen varje natt? Hur kan hon ens grubbla och deppa när han har så fina tänder?