Det regnade hela natten. Och morgonen.

Ibland känner man sig som att man inte borde finnas, att man är den allra vidrigaste person som kutar runt i världen. Som när man spräcker en annan människas hjärta. Det känns som att man stannar hjärtat på den drabbade och snor åt sig dennes andetag. På samma gång som man känner innerligt att det måste göras, det måste gråtas lite blod. Men usch vad man hatar sig själv.

Det fina är väl antagligen när två människor inser båda två att deras fötter inte går i samma takt längre. Men det svåra är väl att veta om den andre också känner så. Och vem tar steget? När kommer smällen, för en smäll är det väl oftast?

Bara några funderingar efter en alldeles fräsch berättelse från en vän. Darling, jag önskar jag kunde se dig och hålla din hand ikväll. Det blir sammet igen.

Mina försöker bli bättre varje dag.

Att du springer in i vår lägenhet med skorna, jackan och en stor resväska på ryggen, för att se efter hur vårt marsvin Tryggve mår...
Att du tittar mig djupt i ögonen och ler...
Att du lägger dig tätt intill mig mitt i natten och lägger din fina arm runt mig...
Att du smeker min kind tidigt på morgonen, trots att jag är världens otrevligaste på morgonen...
Att du säger att du älskar mig...
Att jag hör dina mjuka fingrar mot tangentbordet...
Att jag hör dig nynna...
Att jag ser dig...
Att din doft av rakvatten sitter kvar på mina kinder efter att du kramat mig...
Att du sitter tyst och funderar...
Att du dansar...
Att du skrattar...
Att du är ledsen ibland...
Att du är du...

Allt detta får mig så glad, att jag får leva vid din sida. Men jag är en korkad idiot ibland. Förlåt. Jag älskar dig, Koja!

Kär. I en toalett.

En dag om året var det Snart-sommarlov-jippie-Va-ska-vi-göra-jo-vi-åker-till-Göteborg-dag på gymnasiet. Jag åkte dit med mina kära kamrater och strosade runt för en billig peng.

När man går i denna välskapta stad och får en massa intryck som sätter sig djupt in i själen, blir man såklart både hungrig och kissnödig och beger sig därför enat till en mysig och trevlig restaurang med god mat och bra bemötning. Man söker upp toaletten som finns i restaurangen, och ser sig först inte så noga om, men blir sen helt ställd. Det är en av de vackraste ställen som uppenbarar sig framför 'en. Låt mig beskriva:

Hela toaletten, eller låt mig hellre säga badrummet, är rödkaklat. Ljuset är svagt belyst och gröna växter står på små pedistaler (stavningen av detta ord diskuterar jag gärna med mina läsare) och man känner golvvärmen genom de tjocka gymnastikskorna. Den röda färgen är djup och innerlig, det känns som man står innuti en djupt förälskads passionerade hjärta.

Jag går salig in genom en av dörrarna, där toalettstolarna befinner sig. Även detta rum är rödkaklat och varmt. Jag uträttar det som ska uträttas och går sedan ut till den röda härligheten igen. Jag sätter på den glänsande kranen och hoppar till! Genom den klara strålen av friskt vatten lyser en rött trådliknande ljus! Har jag funnit fullkomligheten!? Jag går, gråtmild, ut genom badrummet igen.

Ända sen detta tillfälle har jag en dröm om att ha ett eget rött badrum. När jag och Robert flyttade till vår nuvarande lägenhet, flyttade vi till ett vitt badrum, som målades om just innan vi flyttade in - från RÖTT!!

Men jag var inte den som var den, utan jag inköpte i veckan rött presentpapper och var fast besluten att "tapetsera" vårt älskvärda badrum.

Och så ikväll, kom jag med den röda duken till tjuren och skulle göra min dröm till verklighet. Jag hade till och med supertejp!

...allt föll. Bokstavligen. Mina drömmar skrynklades ihop till stora blodiga pölar och klistrade sig fast vid mina viljestarka fingrar. Just nu vill jag bara gråta. Förstår ni?

..men jag vägrar ge upp!

Dylan. Thomas.

Idag var jag på en härlig föreläsning om muntlig och skriftlig litteratur. Föreläsningen i sig var inte härlig, men jag fick höra två inspelningar med Dylan Thomas, när han läser sin poesi. Helvetes jävel, va' bra det va'! När jag får chans att läsa sånt jag väljer själv, spontant eller igenomtänkt - ska han vara en av de första jag ska utforska.

..men jag kuuunde inte låta bli att kolla lite..på hans grejer, och hur komplett blev det inte, när jag dessutom fick mig ett litet gott skratt i höstmörkret?

http://www.youtube.com/watch?v=OpiZMTdM3G0

Bön.

Ber bara om en enda sång, som jag med fast hand och med ett starkt leende signerar "Matilda Magnusson".

Från rysnings-framkallare till mysfarbror.

Ja, så var det dethär med dendär mannen och atleten - Mikael Åke Persbrandt.

För två år sedan fick jag kalla kårar av en bild på honom och såg honom i varenda mörk gränd i varenda stad och by. Jag kan inte beskriva vad det var som fick mig att frukta denna karl.

Och nu har Robert sakta men säkert låtit Mikael komma mig närmre och närmre in på livet. Och plötsligt tycker jag att han är en mysfarbror, jag skulle gärna vilja beställa honom som Tomte till mina ungar när de ska få sina julklappar utdelade.

Vad är det denna Persbrandt gör med en? En del hatar honom, en del tycker han är "bra", en del börjar dansa när de hör hans namn, etc, etc.
Iallafall har han många tyska fans-sidor på Internätet.

Jag tycker han är en mycket bra skådespelare, men jag känner inte ett behov av att lära mig tyska, jag förstår ändå att han ist 1,89 m groß, wiegt ca. 92 kg.








Likt ett rådjur. Jag menar det.

Natten.

Ett leende i det ansikte jag älskar mest av alla, som sover helt ostört och tryggt, i dovt sänglampeljus, det får mig så lycklig.

Flaggan är ihopvikt!

Ibland har jag stora planer framför mig. Som igår eftermiddag, när jag funderade över vad jag skulle göra idag (förutom att läsa 75 sidor till måndagens lektion). Jag bestämde att jag ville gå och kolla läget på loppisen som ligger några stationer härifrån. Jag hade allt klart för mig och satte klockan så att den skulle väcka mig halv 10 med sin vackra orientaliska melodi. Jag skulle gå upp och äta en lugn och god frukost, duscha och göra mig vacker och sedan ge mig av till loppisen och möta mina drömmars karl där.
Men jag snoozade, sms'ade Baby att det blir inge, gick upp fem i elva och duschade, slängde på mig mina Karl-Alfred-byxor och en T-shirt, och nu sitter jag här och väntar på att mina drömmars karl ska komma hem med grekisk sallad till mig.
Någon segrade, men inte var det jag.

Mys med Affe!

Idag och ikväll har jag myst med min Robbie och känt mig så avslappnad. Lämnade in tentan äntligen idag.

Jag satte mig nyss och spelade igenom några sånger av Björn Afzelius. Jag tror jag hade glömt bort honom lite, men det gjorde det desto mer spännande att upptäcka hans fina musik igen.
Jag kom på igen att han betyder väldigt mycket för mig, och att han har samma plats i mitt liv som han haft sen jag var 13 år. Jag tror bannemej att han alltid kommer att ha det.