Ibland känner man sig som att man inte borde finnas, att man är den allra vidrigaste person som kutar runt i världen. Som när man spräcker en annan människas hjärta. Det känns som att man stannar hjärtat på den drabbade och snor åt sig dennes andetag. På samma gång som man känner innerligt att det måste göras, det måste gråtas lite blod. Men usch vad man hatar sig själv.
Det fina är väl antagligen när två människor inser båda två att deras fötter inte går i samma takt längre. Men det svåra är väl att veta om den andre också känner så. Och vem tar steget? När kommer smällen, för en smäll är det väl oftast?
Bara några funderingar efter en alldeles fräsch berättelse från en vän. Darling, jag önskar jag kunde se dig och hålla din hand ikväll. Det blir sammet igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar