God bless you.

Jag var sviiintrött idag efter skolan, jag hade huvudvärk, det var sviiinkallt, jag kände mig obekväm i mina kläder och ville bara hem, hem, hem.
När äntligen spårvagnen kommer, tränger jag mig fram till första bästa fönsterplats och norpar åt mig en punktSE-tidning. Just när jag förlorat mig i schlagerspekulationer säger mannen bredvid mig (som råkar(?) vara svart): "Where are you from?", "Sweden", säger jag, som det skulle kunna finnas nåt alternativ. Mannen ler brett och tror mig inte: "No, no. Where are your parents from? Where are your mother from? Your father?", "Sweden", säger jag och försöker kolla ner på schlagerartisterna igen. Då fattar han! Och säger: "Aah, du ser inte sådär typiskt svensk ut. (varför pratade vi engelska förut?) Jag måste säga att du är en av de vackraste jag har sett." Jag ler och känner mig lite less...är det en "sån"...
Men under resans gång förstår jag att han bara är...ickesvensk. Han säger vad han tycker och berättar om att han är så less på alla människor som ser varandra som "strangers". Han pluggar på Chalmers. Och har inte tunika under dunjackan.
När han ska gå av säger han til mig: "Jag är så glad att jag träffade dig här idag. Jag har en ny vän nu. God bless you."

Det är kul att bo i Göteborg. Men det är fint att vara tillbakadragen också.