Klirr i glaset.

Idag höll jag mitt tal i skolan. Mitt anklagelsetal.
Jag skrev det på tåget på väg upp till Göteborg i morse. Det är så jag arbetar.
Jag var väldigt nervös och stressad. Sprang typ upp till skolan från spårvagnen och satte mig utanför hörsalen och renskrev det. Det var bara jag, pappret och pennan som existerade i min värld. Sen, när det var lite mer än fem minuter kvar tills lektionsstart, sprang jag in på toa och övade framför spegeln.
Ojoj. Nervös var jag. Trött var jag. Och i en timme satt jag och vibrerade med mitt ben under bänken, medan de andra i klassen anklagade och försvarade Rödbypappan, tv-spel, Harvard-föreläsare och 15-åringar.
Sen reste jag mig hastigt och trippade fram till katedern. När jag hade satt mig, slutade jag vibrera med benet och kände mig plötsligt så cool och säker på det jag hade skrivit om.
Så började jag mitt tal om våldsam hunduppfostran. Och jag blev så förvånad när jag öppnade munnen och hörde mig själv, jag hade en bra röst-dag! Starkt pratade jag, tydligt och i lagom tempo. Stakade kanske mig en gång.
Och under tiden jag läste märkte jag att det var ett mycket bra tal jag skrivit, och jag tyckte så mycket om mina egna åsikter. Det var en så skön känsla...

Det är så gott att känna sig bra...