Ska vi dra utomlands på lördag, baby?

Robert fick ett infall och köpte två kryssningsbiljetter i smyg till utlandet förra helgen.

Himla fint när han får sina infall. Jag skrek lite inombords och satte mig på knä i soffan när jag fick reda på det. Allt detta på grund av lyckokänslor.

Fredrikshavn.

Såhär blev det:

Upp 05:30.

Men man måste ändå klä sig i tingeltangel

och färga ögonlockskanten i svart nyans.
Men akta dig för mig.

Jag är farlig vid denhär tiden.
Och denhär dagen var jag pirrig också. Tihi.

Jag tror att det gjorde mig lite trevligare.

Vadå? Stress? Oro?

Nu drar vi.

Tidig morgon.
Vagnen slår takten till

Anders F's konstnärsskap.

Jag. är. trött.

För att ni verkligen ska tro mig använder jag massa punkter.
Mellan orden.

Är detta ett slag i magen?

Var finns isjbörnar?

Vad är en isjbörn?

Finns jag?

Vad är meningen?

Vi är i god tid, vi har ett glatt humör och vi har hittat rätt. Ingenting kan gå fel nu!

Eller?

Vi sitter i lugn och ro och tittar på när folk ställer sig i en lång lång kö, och vi säger: "Vi behöver ju inte ställa oss där, vi har ju biljett och kommer med i vilket fall som helst."

Så vi sitter och degar och plåtar oss själva till det stora fotoalbumet.

Vi kommer tas om hand.

När kön är lagom kort, ställer vi oss där för att i lugn och ro "checka" in.

Vi tror att klockan är lite före halv åtta. Vi ska åka halv åtta.

Då får vi reda på att vi inte ska med denhär båten.

Vi skulle varit med en annan båt som gick för tio minuter sen.

"Fanhelvetesjävlaskit" tänker jag.

Men vi får en ny biljett. Och kommer iväg. Ändå.

Så det gick ju bra.

Två saker:

Vi får åka i typ tre timmar istället för två.

Vi får ingen frukost.

Men vi äter grekisk sallad (med väldigt god fetaost, ooo, som eee så gott) och delar på en fanta.

Jag frågade aldrig Robert va det kostade. Men jag vet att det var dyrt.

När vi har fått i oss de värdefulla salladsbladen, går vi ut på soldäck. Robert inser att han har glömt sina hundbitna solglasögon hemma. Shoppen på båten kan bara erbjuda lastbilsförar-brillor och flug-brillor. Robert vill va finare än så.

Robert har inte rökt sen nyårsnatten. Han tycker det är bra. Det tycker jag också.
Det tycker far och mor också. Och mormor. Och mormors mor. Och mormors mormors mor.

Och hennes barnbarn.

Och hennes barnbarns barn.

Och hennes barnbarns barnbarns....

Att typiskt Astrid Lindgren-softa.

Att mer ansträngt softa.

Vi börjar närma oss målet.

Och Robert visar sin brinnande miljöaktivism.

Ja' ba'

"vadå?"

Väl framme i Danmark, får Robert inte nog. Han är tvungen att få klart för sig och mig var Norge ligger.

När vi börjar dra oss in i Fredrikshavn med lätta steg och bara fötter, ser vi plötsligt Blåman. Vi försöker skapa en kontakt med honom, men inser att detta är förmodligen den mest osymaptiska och sura man vi mött i våra dagar. Han vänder oss ryggen.

Vi bestämmer oss för att...inte terrorisera eller

förfölja Blåman.

Mer...visa intresse.

Efter några meter blir jag trött på att gå barfota. Jag bestämmer mig för att ta på mig skorna. Något som Robert blir mycket sur över, och är tvungen att dokumentera.

Sekunden efter får vi se Blåman igen, och efter lång tids kontaktsökande, får vi äntligen bekräftelse.

...men det är något som skrämmer oss...

Bilden av hans sargade bakhuvud förföljer oss ännu om nätterna.
Och vi försökte under resten av resan att hålla uppsikt och förhindra ytterligare möten med honom.

Men vår reslust och nyfikenhet får oss att glömma honom ett tag.

Vi slänger saker i rör...

Vi pratar med barn och hundar och ler mot gamla tanter...

Vi tar del av den exotiska marknaden på gatorna...

Vi skrattar, håller varandra i händerna och njuter av vår vistelse.

Sedan får vi syn på Blåman igen!

Vi ser hur han rör sig mot två lekande barn från Bullerbyn.

Vi flyr...

...in till vår Henrik Geni!

Han bjuder på biljard med god dryck och glada skratt. Och berättar för oss om viktiga saker. Bland annat om varför och att alla danska dörrar öppnas inåt.

Jag vinner, helt enkelt.

Sen fortsätter vi klappa. Ludna saker.

Vi ska, som bestämt, bege oss till palmestranden. Den skulle ligga väldigt nära. 200 meter från hamnen, enligt Stena Line. Det gör den inte. Vi kom aldrig fram. Men vi gick...och gick...

Och jag fick ett återfall av Afzelius-fanatism. var tvungen att fotograferas tillsammans med DSB-skylten.

Vi kommer fram till en annan strand. Vi stannar där. Men vi kommer inte ge upp palmestranden. Känner ni hur sanden strilar mellan tårna när ni ser kornen på linsen?

...gambler boy...och han är min.

Robert visar bringan

och jumpar i plurret.

Jag badade också...naken.

Sedan börjar det bli dags att åka tillbaka till vårt fosterland. Men innan dess - bearnaisesås i knarkpåse!

Slutsats: Det var en mycket trevlig, rolig, romantisk och lärorik resa. Det känns som att vi blir trevligare mot andra människor när vi är utomlands. Vi pratar med folk. Det är väl konstigt.Vi får se vilket land som får ta del av familjen Kuktjuts välvilja och trevliga stil härnäst...

Puss på er!