Minne.

När jag var sådär tio år fick vi tillökning i familjen i form av en hund. Hon dog när hon var lite mer än två år, i cancer.

Kort därefter skaffade vi en ny hund med samma ras, och hon heter Mamita.

Båda är de världens vackraste och mildaste hundar.

Jag har alltid känt mig så välkommen hos djur, på något vis. Jag kan komma till dem precis som jag är skapt och burra in mitt ansikte i deras päls. Jag kan vara glad, jag kan vara ledsen. Men de låter mig burra och burra. Efter att jag har burrat känns allting mycket bättre. Och jag har märkt att det får samma effekt om jag burrar in mig i Roberts nacke och hår. Det är fint, för jag saknar både Tamina och Mamita väldigt mycket.

Tamina.