En beigerosa kaffekopp och dyr ost.

Det är väldigt skönt att tillbringa lunchtimmen mellan två lektioner på ett café, ensam, och inte anse sig ha något att behöva läsa.
Då börjar jag oundvikligt att lyssna på ljuden omkring mig.
Jag faller in i människors röster.
Och alltid finns det åtminstone ett samtal mellan två väninnor som pratar om kärleken och dess problematiska natur.
Jag tycker om att sitta och lyssna på sådana samtal bakom min rygg. Att höra hur den ene berättar om sitt problem med sin partner, och hur den andre lyssnar och lägger in kommentarer och frågor där det passar sig (jag har ännu inte varit med om samtal där den andre personen lägger in detta där det inte passar sig, men detta väntar jag ivrigt på).
Jag trivs att sitta på café och lyssna sådär. Att bara ta in orden och meningarna och liven runtomkring mig. Det ger mig energi. Är jag vampyr för det?
Jag tillåter mig att inte värdera, att inte bilda mig en åsikt. Jag gottar mig heller inte i andras problem.
Jag trivs med att sitta på caféer och krogar och bara titta och lyssna. Kalla mig ful om du vill.