Leva.

Det var en mycket speciell natt inatt. Jag släckte lampan fast att jag inte var trött och började tänka. Tankarna ville aldrig ge sig och allt jag skäms över, är rädd för, älskar, vill ha, bara malde och malde i mig. Hjälplösheten inför död fick mig till slut att gråta. Det var en hemsk natt.

Jag kom att tänka på en sång jag skrev för några år sedan, självklart lämnad utan att bli klar. Den skrevs efter en likadan natt som denhär...jag tar inte mer ansvar för den, här är den bara.

"Varje natt när jag släcker alla ljus

och ögonen inte vill förstå det

När inte ens det minsta lilla brus

hörs från livets kokande smet

Då kommer Den fram till min bädd

och slingrar sig och biter i min hals

I vit lakansväv är Den klädd

- rädslan för att en dag

finns vi inte alls.

Jag vrider och vänder mig stelt

och känner en besk andedräkt

Den måste få fånga mig helt

för att sedan försvinna iväg

Men jag vet, den kommer igen

och smeker mig och biter i min hals

I vit lakansväv är den klädd

och den stannar tills den en gång

har skrämt sig mätt.

Snälla, ta mig inte nu

Inte inatt och inte här

Inte nu när allt är mörkt och månen är stolt

Snälla, ta mig inte nu

Snart så skiner solen här

och då ska du bort

när himlen formar vita kattungemoln."